Konst, eller en ursäkt för rasism?

Lars Vilks ritar Muhammed som rondellhund och den efterföljande diskussionen handlar om yttrandefrihet och muslimer utan humor. För vad spelar det för roll att muslimer har regler om att inte avbilda Muhammed? Vi är inga muslimer, vi behöver inte följa deras löjliga regler och det ska vi trycka upp i ansiktet på dem. Religionsfrihet, javisst, men respekt för andra är inte lika viktigt som yttrandefriheten och konsten.

Dan Park sätter upp affischer av Jallow Momodou med texten "Vår negerslav är bortsprungen" och grips för olaga affischering. Det utreds om han kan anklagas för hets mot folkgrupp (igen, för han gillar att provocera judar också). Men han är konstnär, han använder sig av yttrandefriheten och nu är det afrikanerna som inte har någon humor. Fast nu tvekar folk, det är inte lika okej att skämta om negerslavar som muslimer. Borde det kanske finnas en gräns?

Och jag bara undrar: vad är konst? För jag trodde konst handlade om att skapa något som framkallar känslor och reaktioner. Jag trodde det handlade om att se det vackra i allt.
 Men det verkar vara en ursäkt för att få uttrycka rasistiska åsikter och spotta på dem som inte är som oss. Tycker vi att det är okej?

Jag gör inte det.

Alvöron... permanent

Snubblade över ett par bilder på Kimberleigh Smitheower-Roseblade som för några år sedan skaffade spetsiga öron genom Body Mod. Den första tanken var hur kan man få för sig att göra detta? Men sen började geeken i mig tycka att resultatet (på Kimberleigh) ju faktiskt var riktigt snyggt. Och vad är egentligen den stora skillnaden från att pierca sig, skaffa en tatuering, eller fixa till något med plastikkirurgi? Allt handlar om en (relativt) permanent förändring av ditt utseende. Själv har jag med två hål i öronen aldrig varit i närheten av att gå längre än kanske skaffa en tatuering och kommer nog aldrig heller gå längre än tatueringar. Speciellt med tanke på att proceduren görs utan smärtstillande.

 Men jag måste erkänna att jag mycket hellre skulle skaffa alvöron än silikonbröst.

Bild lånad från momlogic.com. 

Fler bilder (även under läkning) hittar du här.

EDIT: Av någon anledning har jag missat den här artikeln, från 2006, om svenska Michaela som också gjort dessa alvöron. Det syns inte särskilt bra på aftonbladets bild, men Michaela själv postade tydligare bilder i sin blogg om du är nyfiken.

Att ha rätt till ett barn

Det har varit en del diskussioner i Aftonbladet på sistone om ensamstående kvinnor som åker till Danmark och skaffar barn genom insemination. Något som de får fortsätta med eftersom regeringen återigen sagt nej till att skapa den möjligheten i Sverige. I samband med den första artikeln skrev Malin Wollin om hur barn inte är någon "rättighet" eftersom "att ha en pappa av kött och blod är bättre än alternativet: att pappa inte finns eftersom min existens är ett experiment". Jag kan verkligen inte förstå det argumentet. Är alltså inte ett älskat, önskat barn lika lyckligt som barnet vars pappa misshandlar eller utnyttjar sitt barn?
 Alla borde inte ha rättighet till barn, men många av dem som inte borde skaffar ändå barn. Vill du verkligen påstå att det enda som skapar ett lyckligt barn är ett samlag?

Då tyckte jag mycket bättre om att läsa Carlos Rojas tankar i SvD. Han skriver inte om "experiment", lyckliga barnlösa människor och "idealfamiljen". Han skriver om kärlek och det som spelar roll i verkligheten. "Det viktiga för barn är förstås att ha föräldrar som är närvarande och ger trygghet, och tar ansvar." Han tycker att ensamstående, vare sig det är en hon eller han, har samma rättighet till barn som par som vill skaffa barn.
 För även om barn inte borde vara en rättighet så är de just nu en rättighet för alla som skippar preventivmedel.

Vi steriliserar inte människor som aldrig borde få skaffa barn, vad ger oss rätten att hindra en kvinna från att skaffa barn på grunden att en förälders kärlek inte är nog? Bara för att en kvinna inte har hittat en man att dela sitt liv med betyder det inte heller att hennes barn skulle sakna manliga förebilder. Det finns vänner och släktingar som kan ta hand om den delen.
Det är lätt för en kvinna som fått sin familj och sitt happy ending att sitta och ha åsikter om hur ensamstående bör leva sina liv. Men en familj består inte av en man, en kvinna och barn, en familj består av kärlek.