Det har varit en del diskussioner i Aftonbladet på sistone om ensamstående kvinnor som åker till Danmark och skaffar barn genom insemination. Något som de får fortsätta med eftersom regeringen återigen sagt nej till att skapa den möjligheten i Sverige. I samband med den första artikeln skrev Malin Wollin om hur barn inte är någon "rättighet" eftersom "att ha en pappa av kött och blod är bättre än alternativet: att pappa inte finns eftersom min existens är ett experiment". Jag kan verkligen inte förstå det argumentet. Är alltså inte ett älskat, önskat barn lika lyckligt som barnet vars pappa misshandlar eller utnyttjar sitt barn?
Alla borde inte ha rättighet till barn, men många av dem som inte borde skaffar ändå barn. Vill du verkligen påstå att det enda som skapar ett lyckligt barn är ett samlag?
Då tyckte jag mycket bättre om att läsa Carlos Rojas tankar i SvD. Han skriver inte om "experiment", lyckliga barnlösa människor och "idealfamiljen". Han skriver om kärlek och det som spelar roll i verkligheten. "Det viktiga för barn är förstås att ha föräldrar som är närvarande och ger trygghet, och tar ansvar." Han tycker att ensamstående, vare sig det är en hon eller han, har samma rättighet till barn som par som vill skaffa barn.
För även om barn inte borde vara en rättighet så är de just nu en rättighet för alla som skippar preventivmedel.
Vi steriliserar inte människor som aldrig borde få skaffa barn, vad ger oss rätten att hindra en kvinna från att skaffa barn på grunden att en förälders kärlek inte är nog? Bara för att en kvinna inte har hittat en man att dela sitt liv med betyder det inte heller att hennes barn skulle sakna manliga förebilder. Det finns vänner och släktingar som kan ta hand om den delen.
Det är lätt för en kvinna som fått sin familj och sitt happy ending att sitta och ha åsikter om hur ensamstående bör leva sina liv. Men en familj består inte av en man, en kvinna och barn, en familj består av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar